Nyligen såg jag  ”Historieätarna firar jul” på SVT. Det var en intressant stund, men inte på det sätt jag hade hoppats. Jag hade sett fram mot ett kunnigt, underhållande borrande i vår gastronomiska historia. Det jag fick mig till livs var tyvärr inte det. Ytligt och flamsigt på ett sätt som denna otroligt spännande fråga ”Hur har vår jultradition utvecklats till vad den är idag” inte förtjänar.

Nu lämnar jag det värsta flamset därhän med en stilla förhoppning att maten kan få ett annat forum på SVT. Det som riktigt upprör mig är hur kunskapsföraktet får fullt utrymme i programmet. När allvar och kunskapssökande ger vika för underhållningens enkla logik. När kändisar är viktigare är kunnande. När det urbana samhällets synsätt har blivit norm. Det gör mig rasande och besviken. Det visar nämligen på hur lång väg vi har att gå för att bli ett land där maten är viktig bortom njutning. När några av landets mest framträdande talespersoner för Matlandet Sverige så flagrant banaliserar och förytligar så förstår man att den vägen är lång, mycket lång.

När Niklas Ekstedt klappar den slaktade grisen på magen och säger att ”detta måsta hanteras med respekt” så känns det lovande. När Erik Haag varnar känsliga tittare för det som komma ska, så känns det rimligt. Men sen går det helt över styr. Erik börjar tala om hur äckligt det kommer att bli. Niklas berättar att han aldrig har gjort detta , men kollat på Youtube. En snabb klippsekvens där man får intrycket av att Niklas måsta spy då det luktade så illa när han öppnade buken på grisen. Det hela avslutades med lite raljerande kommentarer om bukinnehållet när det ligger i en hink. VAR TOG RESPEKTEN VÄGEN!
En ovärdig hantering av grisen och en ovärdig hantering av kunskap. Det finns en hel yrkeskår som ägnar stor del av sina dagar att med kunskap slakta djur. Varför utförde inte en av dessa yrkeskunniga slakten. Underhållningslogiken var viktigare, med en okunnig kändiskock som visade att han klarade detta ”äckliga” hantverk. Ett riktigt machoprov inför kamran. På Astrids Lindgrens språk så utnämnd jag detta till ett riktigt ”Stolleprov”.
Men en sak visar detta. Vi har en lång resa kvar innan vi återupprättat respekten för handens kunskap. Den långsamt förvärvade kunskapen som bygger på många års ständig upprepning och förfining. Hantverk! En respekt som vi måste förvärva, vilket blir så tydligt i detta program –   nu måste vi få andra hjältar vid sidan om kockarna!
Jag hoppas att vi snart får matprogram som går bortom enkel underhållning och börjar förmedla kunskap genom fördjupande Gastronomiska Samtal.