Det handlar om stolthet. Finns den genuint inom dig, då vill du inget hellre än att berätta allt och mer därtill om din produkt helt oavsett vem som frågar – vare sig det är din granne eller självaste Paul Bocuse. Skulle du däremot ha tagit lite genvägar på väg mot målet så blir nog samtalet med såväl grannen som med monsieur Bocuse lite jobbigt, men förmodligen kan du hanka dig fram i nåt mellansegment i alla fall. Men jag vill att du ska vara så stolt att med sprängande bröst bara känner att Paul Bocuse MÅSTE få höra din historia. Frågan blir då:
Hur kommer vi och du dit?

”Jag tillverkar Jämtlands bästa Camembertost!” Smaka på det. Även om vi antar att påståendet är objektivt sant – skulle det verkligen kännas som att du med 100-procentig stolthet skulle vilja berätta om detta för Bocuse? Jag tvivlar faktiskt på det. På nåt sätt tror jag att du skulle känna dig lite generad inför det faktum att Camembert trots allt är en fransk osttradition och att Bocuse ju är fransman och väl förtrogen med detta förhållande. Har han nu kommit till Jämtland så är det väl rimligtvis inte för att upptäcka just Camembertosten, kan man kanske tänka. Eller om vi kastar om perspektivet. Du åker på en studieresa med några ostvänner till Lyon och möts av en sprudlande mejerist som ivrigt berättar att hen framställer Savoyens allra godaste Västerbottensost. Jag tror du skulle dra lite på smilbanden, smaka plikttroget men ändå nånstans tänka att ”Jaja, visst var den god – faktiskt bättre än jag trodde, men den smakar ändå inte som originalet!”. Jag tror att i båda dessa fiktiva fall så handlar det om att en kulturtradition som har sina rötter i en viss region har tillämpats i en annan region. Det handlar också om språk och benämningar.

Till utbildningen är jag träkemist och har arbetat under många år med utveckling av processer för pappersmassatillverkning. Inom detta område har Sverige varit och är alltjämt en världs-makt. Företaget Munksjö var först i världen med ett särskilt starkt papper – kraftpapper – som framställdes av en särskild sorts pappersmassa. På svenska heter denna metod sulfatproces-sen, medan man i engelska språket lånade in det svenska ordet för pappret som beskrivningen av processen. Sulfatmassaframställning heter alltså ”Kraft pulping” på engelska. Vid sulfat-massaframställning med användning av barrvedsråvara erhålls en biprodukt i form av den kåda som veden innehåller. Tallolja heter denna biprodukt på svenska (oavsett om det är gran eller tall som använts som råvara) och denna tallolja började på 1920-talet destilleras och fraktioneras i Sverige och en ny industrigren växte fram och spred sig med tiden över världen. Tall heter på engelska Pine, men tallolja heter Talloil på engelska – ett låneord från svenskan. Som svensk i skogsindustrin och med många internationella kontakter är fakta som dessa båda faktiskt en verklig källa till stolthet och en utmärkt källa till berättelser och diskussioner med utländska vänner i branschen om den svenska kultur som format sådana ord och begrepp. Samma sak gäller ju för övrigt också inom den grundläggande kemin. Natrium och Kalium heter så på svenska såväl som på latin. En vanlig natriumförening är natriumsulfat som också kallas soda och en vanlig kaliumförening kaliumnitrat som också kallas pottaska. Soda och pottaska var historiskt startämnena vid renframställning av natrium och kalium och av detta skäl kallas natrium på engelska Sodium medan kalium heter Potassium. Ur mineralet tungsten utvinns grundämnet volfram. På engelska heter grundämnet Tungsten – ännu ett låneord från svenskan. Och visst är det häftigt att som svensk kemist kunna peka på att 7 av de omkring 90 naturligt förekommande grundämnena i världen är upptäckta i den lilla orten Ytterby på Resarö i Vaxholms kommun. Fyra av dessa sju är t.o.m. uppkallade efter orten Ytterby – Yttrium, Ytterbium, Terbium och Erbium. Ytterby har för evigt skrivit in sig i kemihistorien världen över. De övriga tre grundämnena upptäckta i Ytterby är Skandium, Tulium och Holmium – efter Skandinavien, Thule och Stockholm. Den svenske kemist som inte är stolt att berätta om detta för kemistkollegor världen över finns inte.

Inom livsmedelsförädlingen måste vi också bygga kultur på detta sätt, genom att lansera våra egna svenska begrepp också internationellt. Vi måste helt enkelt vara stolta över att berätta om Prästost, Grynkorv, Slarvsylta och Fårfiol. För visst är det som Salman Rushdie har sagt att det som definierar en kultur är de oöversättbara orden!

Tänker Martin Ragnar, forskare och författare