Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront, en dront har jag skjutit med luntlåsgevär!

Så skrev Harriet Löwenhjelm i början på sin dikt ”Jakt på fågel”. Det får mig att fundera över drontens öde och vår relation till naturen.

Dronten utrotades någon gång i slutet av 1600-talet. Den levde på ön Mauritius och var oskygg. Det var sannolikt en marklevande fågel som var lätt att fånga. Köttet var tydligen inte välsmakande men dunet eftertraktat och äggen goda.

Varför bekymra sig över dronten. Utrotad för 350 år sedan. Mänsklig aktivitet och okunnighet gjorde att dronten inte fick möjlighet att fortleva. Det som bekymrar mig (och många andra) är att arter fortfarande försvinner, och i ett allt snabbare tempo. Betesmarker växer igen, produktionsskogarna breder ut sig, haven utarmas. De rödlistade arterna blir allt fler, se här http://www.artdatabanken.se/naturvaard/roedlistning. Minst 3643 arter är hotade! Många av dem är knutna till vårt odlingslandskap. Vilka ser dagens drontar och tar ansvar för att de inte försvinner?

Nu gör jag ett tankehopp och funderar om vårt nyvaknade intresse för naturens skafferi. Kan det skapa förutsättningar för att fler arter skall överleva eller är det bara ytterligare ett hot mot mångfalden? Gastronomins intresse för naturmiljön borde ju kunna bidra till en ökad mångfald? För när vi blir klara över att den mångfalden är hotad så växer indignationen och i den bästa av världar skyndar fler till naturens försvar. Och fler ställer krav på biotopers utveckling och större variation.

Den andra möjliga konsekvensen är att många som ger sig ut för att tjäna sig en slant på viltplockat, inte har tillräcklig artkunskap. Det kan leda till ytterligare rödlistning och fler att fler arter försvinner. Fjällkvanne är ett exempel på en art som lätt kan utrotas om kunskap saknas. Företrädare för det samiska köket uttalar oro för det ökade intresset för kvanne och en befarad rovdrift. Drontvarning för kvanne!

Vad kan vi då göra för att ta till vara på det positiva intresset för det vildväxande skafferiet. Kunskap, kunskap och åter kunskap. Certifiering av företag som skördar och säljer viltplockat. Dokumenterad kunskap. Ansvar från de som köper (flera av våra bästa krogar, ofta via ambitiösa grossister). De ska efterfråga certifiering utfärdad av en samordnande intresseförening.

Det är några tankar så att vi inte låter vår okunnighet skicka fler arter i drontens fotspår.

Harriet Löwenhjelms dikt ”Jakt på fågel”:
Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.